Tänk vad länge det var sedan jag skrev ett vanligt brev! Det var också länge sedan jag fick ett handskrivit brev tillskickat mig, vad tiden har förändrat sig egentligen. Att skriva brev är ett sätt att ge utrymme för eftertanke, närvaro och omtanke. Vi mejlar som aldrig förr, men papper, kuvert och raspande pennor hoppas jag kommer tillbaka. Små gåvor av tid och omtanke till nära och kära. Det blir en mottrend till snabbt bloggskrivande, sms och felstavade opersonliga mejl. Nu ska vi skriva brev, för hand, med vår egen handstil, vacker penna och behagligt kvalitetspapper. Det är roligt att hålla ett oöppnat brev i handen, särskilt om man känner igen avsändarens namn på kuvertet. Ett brev är som ett visitkort, får man ett slarvigt brev faller det sig naturligt att man tar för givet att avsändaren är slarvig och nonchalant. Jag upptäcker också att min handstil verkligen har blivit så mycket sämre sen man börjat använda datorn. Jag har ju länge skrivit dagbok under en tid i mitt liv och den dagen jag går tillbaka och tar mig tid att läsa dem, just nu tror jag att det är lite tidigt att göra det, det är fortfarande så berörande! Men jag kom och tänka på dem i dag, att jag kanske skulle läsa dem…vi får se när det blir.
Vi kanske skulle återerövra det, ta mig tid att skriva ett personligt brev, textat igen.. men det sitter långt inne och känns liksom mycket jobbigare än att slänga iväg en tanke och formulera sig i en t.ex. blogg. Det känns som att tanken går snabbare genom tagentenerna…ungefär som vi hade ringskivan på telefonen när man fick dra hela varvet för att slå en siffra på telefonen …det var tider det! Nu är det bara en tash på iponen…-då kan man tänka sig att det handlar om tid och bekvämligheter..eller handlar det om något annat det kan ju inte vara utveckling för vad är det för utvecklig att inte skriva? Jag tror just att det man har i tanken får vandra genom hela mig för att formuleras i mitt huvud genom ögonen, och genom handen på ett papper, att låta det ta sin tid och få det genomsyra mig -det blir en sorts eftertanke…